Jag läste nedanstående artikel från Aftonbladet för ett par dagar sedan och kände verkligen att texten är väldigt viktig och värd att dela. Detta med tanke på de aktuella och ökande problemen med ofredande mot tjejer på klubbar, festivaler och dylikt.
Jag kan verkligen inte förstå varför så många killar blir så upprörda när vi tjejer säger ifrån. Att vi är rädda för "killar" när vi ensamma går av spårvagnen eller bussen på kvällarna, eller när vi säger att "killarna" agerar hotfullt på klubben. Jag måste säga just "killar" för vi tjejer har ingen fast profil på hur en våldtäksman ser ut och beter sig. Vi vet inte när eller hur det skulle kunna hända. Vi vet bara att vi är måltavlor. Men när vi då äntligen börjar våga anmäla ofredanden så reagerar sammhället med att säga "ni kan inte dra alla killar över en kam", nä, det är klart. Men hur ska vi kunna skilja på de som vill skada oss och de som bara är ute efter en rolig kväll när alla uppträder likadant? När jag går ensam påkvällen så är alla män potentiella våldtäcksmän eftersom jag aldrig kan vara säker på att de inte vill mig ont.
...
Ska det vara så jävla svårt
//En kille skriver till mig att "problemet i första hand är att folk generaliserar, vilket de inte borde göra". Jag börjar skratta. Jag kan inte hjälpa det. Än en gång har en tjej blivit våldtagen, den här gången i ett publikhav på Bråvallafestivalen, och killar gör allt för att vända debatten på internet till hur synd det är om dem som blir "generaliserade som våldtäktsmän". Jag skriver tillbaka: "Problemet i första hand är att folk våldtar. Inget annat.".
Jag läser i artikeln att hon var så panikslagen att hon sprang därifrån utan att vända sig om. Jag förstår henne. Jag vet inte om man vill ha ett ansikte på den som våldtagit en, men kanske är problemet just det. Eller, problemet är väl just det. Så länge sånt här händer kommer alla killar i ett publikhav att vara en potentiell våldtäktsman för alla tjejer.
Ja, det är fruktansvärt. För oss tjejer. För er killar. För alla, oavsett kön. För samhället. För framtiden. För festivaler. För alla tillfällen och rum och möjligheter och sammanhang som binder ihop det vi kallar livet.
Tänk er, känslan av att bli våldtagen. Om det är så fruktansvärt att bli generaliserad, ta den känslan gånger en miljon. Ta sedan den känslan och gå in på dina sociala medier och läs hur det inte är synd om dig som blivit våldtagen. Hur folk går till attack mot alla som säger ifrån. Som backar upp. Hur vissa tycker att generalisering är skadligare än en våldtäkt.
Det är det här som är en del av problemet, det kollektiva och omedvetna försvaret av en våldtäktskultur som skadar oss alla. Genom att säga att problemet ligger någon annanstans, än på förövaren och brottet, normaliserar man det som händer.
För tjejer är konsekvensen av en våldtäkt skräck, ärr, ångest, mardrömmar – oftast för livet.
För killar är konsekvensen en generalisering – men den är inte för alltid. Vi kan bestämma det.
Förändrar vi problemet, krossar vi våldtäktskulturen, öppnar vi ögonen och förstår vad som händer – på festivaler, i stängda rum, i öppna rum, nu och imorgon och fan hela tiden; då försvinner konsekvenserna. Men tills dess måste folk hålla käften om att det är synd om andra, om annat, än tjejerna vars liv går sönder.
Vi måste säga nej till rätt saker – först. Till våldtäkt. Till kulturen. Till motståndet när folk säger att det har hänt.
Då kommer det andra 'på köpet'.
Ska det vara så jävla svårt.